En liten uppdatering

Hej,

Jag har fått många frågor angående varför jag lämnat landslaget samt inte tävlat något under hela hösten. Som många av er vet så har jag haft väldigt mycket problem med hälsan de senaste åren. Det började redan 2008 då jag blev ordentligt sjuk när jag var på en internationell tävling i Frankrike. ca 1,5 timme efter att jag ätit kyckling på en restaurang så fick jag otroliga magsmärtor och illamående. Direkt efter hemkomst så åkte jag till min läkare och här började en utredning på fyra år på fyra olika sjukhus. Mina symptom var extremt illamående och väldiga magsmärtor. Envis som man är som elitidrottare så fortsatte jag att pusha mig trots att jag inte alls mådde bra och på höjden var jag enbart ledig när jag inte orkade ta mig upp ur sängen.

Resultatet blev att jag januari 2012 gick in i väggen. Det var på en tävling i Tyskland som jag efter det korta programmet kände att det var riktigt tufft att ta mig av isen, promenaden tillbaka till hotellet likaså. Jag fick bryta tävlingen och efter detta blev det total vila i fyra månader. Läkaren som skulle hjälpa mig tillbaka satte ett krav på att jag måste klara att gå uppför tre trappor (inte trappsteg) utan vila innan jag fick börja åka försiktigt på isen igen. Jag pressade mig för att så snabbt som möjligt orka detta och på sommaren började jag åka skridskor igen. I slutet av sommaren åkte jag till Ryssland och tränade, kroppen höll inte riktigt, mitt mående blev värre och det blev återigen en säsong av få träningar och inget tävlande.

Jag kände att jag behövde en förändring i livet och januari 2013 flyttade jag till Helsingborg för att börja plugga till socionom på Lunds Universitet samt träna i klubben där. Tack vare vår dåvarande förbundschef Carina Skoog så kom jag i kontakt med en läkare, som äntligen hittade rätt med medicinering och som gjorde att jag kunde träna mer igen. De värsta magsmärtorna försvann och jag kunde återigen börja träna ordentligt. Målet var att åka konståkning enbart för att det var roligt och inte satsa på samma vis som innan. MEN jag blev helt såld. Världens bästa tränare och underbara träningskompisar gjorde att jag hittade gnistan igen och det var inte på tal om att inte satsa. Efter att ha tränat hela våren och sommaren så var det dags för första tävlingen sedan januari 2012. Jag var så nervös så det kändes som jag skulle kräkas, jag ville nämligen inte visa hur mycket sämre jag blivit. Men Lotta var hård och menade på att det bara är att ge sig in i leken igen, det finns inga genvägar. Och visst hade hon rätt, all träning och tävling gav resultat och det hela slutade med att jag kom på en fjärde plats på SM på hemmaplan och blev första reserv till EM 2016. Klart jag hade velat ha platsen, att äntligen slippa vara reserv och få åka ett mästerskap som jag alltid drömt om, men jag satsade helhjärtat och gjorde mitt bästa.

Under våren mådde jag tyvärr mycket sämre igen, jag missade alldeles för många träningar och fick stryka mig från Elitseriefinalen. Jag ville så gärna men visste själv att det var för mycket begärt att prestera två bra program med så lite is under fötterna. Efter finalen tog jag en paus från all träning, det gick inte och jag kände att jag måste ta tag i hälsan. Det är en hårfin linje, ju mer jag tränar desto sämre mår jag, ju mindre jag tränar desto sämre presterar jag. Alla dessa år av sjukdom och att ständigt pressa kroppen till det yttersta gjorde att jag tvingades ta detta beslutet, att ta hälsan först. Ett otroligt tufft beslut. För mig är konståkning allt, det finns ingenting som får mig att känna mig så lycklig som att få åka konståkning.

För att göra en lång historia kort så meddelade jag förbundet att jag skulle ta en timeout från landslaget och elitsatsningen. Efter åtta år så kändes det som jag inte hade så många fler alternativ än att försöka må bättre och att träna mindre visste jag sedan innan gav effekt.

Så här är jag nu. Jobbar i Enköping som tränare och har börjat träna lite smått igen på isen. Försöker att glädjas åt de åren jag fick i landslaget och acceptera att det inte alltid går som man vill, att man ibland tvingas ta beslut som man önskar att man inte behövde ta.

Tack vare mina tränare Lotta Falkenbäck och Viktoria Troitskaia och mina härliga klubbkompisar i Helsingborg så fick jag de tre absolut roligaste konståknings åren någonsin. Vilket jag alltid kommer att bära med mig! Jag vill även tacka alla er andra som trott på och stöttat mig under alla mina år som elitåkare och framför allt, återigen, ett stort tack till alla i förbundet som gjort min satsning möjlig!

Ingenting är omöjligt och kanske kommer jag tillbaka och tävlar igen framöver :) 

Nedan är ett av mina härligaste minnen:
(skatesweden.se)

IMG_1903

mellgre

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s